1
Baksidetext.
Hispania Citerior, år 114 f.kr.
Efter flera år av våld och förtryck har en smärre revolt vuxit sig till ett fullskaligt uppror i den
romerska provinsen Hispania Citerior. Revoltörernas ledare, Bequim, drivs av ett omättat hat
mot romarna efter det att de våldtagit hans fru och fördrivit honom samt hans båda söner från
deras hem. Gaius Marius, ståthållare i provinsen, önskar inget annat än att kväsa detta uppror i
sin linda innan hans magistrat löper ut. Efter flera nederlag, där rebellernas list och taktik
överlistat romarna och förorsakat dem stora förluster, ser Marius inget annat val än att själv
leda sina styrkor i denna kamp; en kamp där blod och död inte kommer att kunna undvikas.
Misslyckas han kommer han att dra vanära över sin släkt. Dessutom kommer hans möjligheter
till cursus honorum för alltid vara tillintetgjord.
2
!
MARIUS!
!
Roms!Tredje!
Grundare!
!
"Novus!Homo"!!
!
Av!Cristofer!Andersson!
!
!
!
!
3
!
!
Hispania Citerior
!
114!–!113!f.kr.!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
4
Förord
I denna bok finns det benämningar och ord som för en lekman kan tyckas vara svåra att förstå
eller få ett begrepp om. Som författare är det svårt att veta var man ska dra gränsen av att
använda latinska ord, som i dagligt tal saknar en korrekt svensk översättning, eller, för vår tid,
gängse och vedertagna dito. Jag vill ändå ge mig i kast med att återge händelserna på ett så
autentiskt sätt som möjligt, vilket gjort att jag har valt att använda mig av de ord som dåtidens
romare använde. Således har jag skapat en ordlista som hjälpmedel för att tyda de latinska ord
och uttryck som finns i skildringen. Dessa kommer då de används vid första tillfället att vara
markerade med kursiv stil. Att tillägga till diskussionen är att man inte skilde mellan bestämd
och obestämd form vad gäller substantiv. Dock har jag, för läsflytets skull, valt att försvenska
och anpassa de latinska orden till bestämd form då kontexten fordrar detta. Vad gäller
obestämd form har jag valt att inte försvenska. Således kommer det t.ex. stå ”centuriones”
istället för centurioner, varav det sistnämnda är en försvenskning.
För att ytterligare ikläda romanen en känsla av autenticitet har jag i det längsta eftersträvat att
få karaktärernas uttryck och ordval att vara så likt dessa som de torde ha kunnat vara under
den sena republiken. Följaktligen har jag valt att använda latinska invektiv och inte svenska,
alldagliga och moderna dito, såsom ”fan”, ”helvete”, ”jävlar” e.d. De latinska invektiven har
en särskild plats längst bak i ordlistan.
När romarna svor eller ville förnedra anspelade de ofta så sexism samt på vederbörandes
familj i allmänhet men modern i synnerhet. Mer ofta än sällan handlade det om obscena och
osedliga situationer.
Slutligen finns även en skiss över ett tidstypiskt romerskt arméläger – castrum – varvid olika
begrepp finns markerade.
5
Ordlista
Agger (plural: aggeres) - detta var beteckningen på den skyddande vall som man byggde
kring lägret. Denna bestod av jord tagen från det omringande fossa - diket (se även fossa).
Alae (singular: ala)var beteckningen för ”flank” under regelrätta fältslag. Ofta var det
auxiliars som intog dessa positioner.
Aquilifer (plural: aquiliferi) - var befattningen på den man som bar legionens standar vid alla
tillfällen, såväl till marsch som i strid. Positionen var mycket högt eftertraktad och det ansågs
som en stor ära att erhålla den. Fram till år 104 f.kr. kunde dessa standar antingen ha formen
som en varg, björn, tjur eller häst.
Augur (plural: augures) - var den antika benämningen på präster som tillhörde ett prästerligt
kollegium. Augurernas främsta uppgifter var att berätta om gudarnas inställning till en viss
planerad aktion samt att tolka auspicier; järtecken; omen; förebud.
Auspicium (plural: Auspicier)se augur.
Auxiliar (plural: auxiliars) – var benämningen på de trupper som inte kom från Rom eller
innehavde ett romerskt medborgarskap (således titulerades de ej som ”legionär”). I motsats
till vad många föreställer sig var en majoritet av dessa frivilliga och inte tvingade att tjäna i
armén. De användes främst som stödtrupper.
Baleares (singular: balear) – den romerska armén tog in manfolk från hela riket och från
Balearerna hämtade man ofta duktiga och erkända slungkastare. Dessa kom att kallas
för ”baleares”.
Bucellatum (plural: bucellata) - var en hård kaka som var bakad på vetemjöl och vatten. Den
användes som nödranson och var, trots sin enkelhet, mättande. Många legionärer brukade
smula sönder och blanda ner den i en gryta e.d.
Castrum (plural: castra) – det romerska begreppet för våra dagars läger, fästning eller
arméläger.
6
Caligae (singular: caliga) – var namnet på de sandaler som legionärerna bar. I syfte att ge
stabilitet under alla de otaliga mil envar legionär marscherade samt för att kunna användas i
strid, var sulan förstärkt med dubbar av järn. Knytbanden gick ett par centimeter ovanför
ankeln för att kunna ge stabilitet till de hårt utsatta fotlederna.
Capsarii, medicus och medicus ordinarius - de sjukvårdare som tog anställning i armén
kom oftast från Grekland, där läkemedelsskolan var vidare utbredd än någon annanstans i den
kända världen. Inom en legion brukade man dela in sjukvårdarna i tre grupper:
Capsarii (singular: capsari) var de minst utbildade och besatt föga kunskap om den mänskliga
kroppen, helande drycker, salvor, mediciner mm. Dessa män var underställda medicus (plural:
medici), vars kunskap och erfarenhet var större därtill bredare.
De som hade högts rang och innehavde det största kunnandet var medicus ordinarius. Män
med denna visdom var eftertraktade och det var ytterst sällan det fanns mer än ett fåtal i varje
legion.
Centuria (plural: centuriae) - en centuria var en romersk stridsenhet som innehöll mellan
åttio till hundra legionärer och leddes av en centurion.
Centurion (plural: centuriones)– var högsta befäl i en centuria.
Centurio primi pilise primus pilus.
Cena (plural: cenas) – var dagens huvudmål, vilket motsvarar vad vi i dag kallar
för ”middag”.
Cliens (plural: clientes) – är den latinska benämningen för ”klient”.
Clientela (plural: clientelae) – var relationen mellan en patronus och hans cliens (se även
patronus och cliens).
Cohors (plural: cohortes) - var en underavdelning i den romerska legionen och bestod av sex
centuriae, vilket i mantal blev mellan 480 – 600 man. Denna kom först att införas år 107 f. Kr.
Översatt till svenska blir cohors ”kohort”.
7
Cohors prima – den ”första kohorten” var den bästa och bestod av de mest erfarna och
duktigaste legionärerna. Den leddes av primus pilus och var i mantal dubbelt så stor som en
vanlig cohors.
Consilium (plural: consilia) – är det latinska begreppet för en officersstab; den närmaste
kretsen kring kommendanten.
Contubernium (plural: contubernia) – detta var den minsta organiserade enheten inom den
romerska legionen och bestod av åtta legionärer. Dessa delade tält och kallades
för ”contubernales.
Cornicen (plural: cornicines)– denna man kan enklast översättas till ”hornblåsare”, som
använde sitt cornu (horn) för att sprida kommandon i såväl strid som under marsch och i fält.
I strid befann de sig oftast tillsammans med signiferi. Detta i syfte att hålla centurian samlad
kring sitt fälttecken.
Cornu (plural: cornua)– var ett romerskt blåsintrument som cornicciens var utrustad med.
Det var cirka tre meter långt och påminde om bokstaven ”G” i dess form.
Curia Hostilia – detta var det ursprungliga senatshuset i vilket senaten sammanträdde. Det
tros ha uppkommit under kung Romulus tid på tronen (771-717 f.kr) och var från början ett
tempel. Curian brann ned 53 f. Kr. och kom att ersättas med Curia Julia, vars tillkomst Julius
Caesar initierade och Augustus fullbordade.
8
Cursus honurum (plural: cursi honoros) – ”hedersuppdragens väg” kallades den traditionella
och delvis lagstadga befordringsgången för ämbetsmän. Inom karriärstegen ingick såväl
militär som civil tjänstgöring. Att tillägga är att många ämbeten hade en åldersgräns.
Denarii (singular: denar) – var det silvermynt som, från och med 211 f.kr., användes i det
romerska riket.
Dignitias, Fides, Gravitas, Virtus och Pietas - dessa fem var de högst ansedda dygderna
inom det romerska riket, vilka alla, såväl kvinna som man, rik som fattig, hyllade. För dem
tillhörande nobiliteten och för dem som innehade ett högt ämbete var det mycket viktigt att
hedra och fylla de krav som dessa hade. Det finns ingen exakt översättning till dessa fem ord,
utan forskare och historiker har fått tolka och värdera dem i syfte att komma fram till en sådan
snarlik slutsats som möjligt.
Dignitias var den allvarsamma hållningen som kännetecknade en betydelsefull man, vilket
främst präglade alla aristokrater men även de enkla medborgarna.
Fides har ofta genom historien översatts till ”faith”, vilket är fel. Likt många andra
romerska ord och fraser finns det ingen enkel tillika helgjuten översättning. Den mest
lämpliga förklaringen av ordet därtill dygden är ”trovärdighet”. Denna kunde gälla mellan
såväl vänner som parter inom affärsuppgörelser.
Gravitas kan förklaras som vikten av allvar och värdighet i personligheten.
Virtus var en dygd med anknytning till militära undertoner och handlade om moralisk
styrka, tillförsikt, fysisk djärvhet men även till de färdigheter som krävdes av en legionär eller
officer.
Pietas var den vördnad var och en skulle ha inför sin släkt, föräldrar, lagar och, kanske det
viktigaste, gudarna. Likaså var respekten och tillförsikten till republikens traditioner mycket
viktigt.
Equites (plural: eques)– under senrepubliken utvecklades ett särskilt riddarstånd mellan
plebes och patricians; equites. Dessa var förmögna och är att jämföra med hippeis i antikens
Grekland och riddarståndet under medeltiden.
9
Elysium - var namnet på platsen där man hamnade efter döden om man hade levt ett ärofullt
och heroiskt jordeliv; ett mål alla legionärer och krigare suktade efter.
Fidesse dignitas.
Foedus (plural: foedera) – kan enklast översättas till ”ett fördrag”, ”en överenskommelse”
samt ”ett avtal”.
Fossa (plural: foassae). Detta var namnet på det dike man grävde kring lägret. Jorden kastade
man inåt, vilket gjorde att en skyddande vall (agger) formades, varpå man slog ned valles
vassa pålar (se även vallum och agger).
Garum (plural: garums) – var en fisksås och en mycket flitigt använd tillika viktig
smaksättare i det romerska köket. Den bestod av fiskrens (mestadels från makrill) som
blandades med salt, vinäger och örter. Väl ihopblandad ställdes såsen i solen för att jäsa,
vilket skapade en illaluktande stank.
Gens (plural: gentes) detta ord refererar till en familj, klan eller släktled som delar ett
gemensamt namn, nomen, och som ansåg att det härstammade från en gemensam förfader.
Gentes hade en legal status i Rom och varje gens hade en ledare, t.ex. var Julius Caesar ledare
för gens Julia - den julianska släkten.
Gravitasse dignitas.
Grammaticus (plural: grammatici) – denne var ansvarig för pojkars utbildning efter att de
hade klarat av första skolstadiet; att lära sig läsa och skriva på latin. Under lärarens översyn
fick de unga männen lära sig dikter utantill, b.la. från Homerus och Vergilius, samt retorik.
Gladius (plural: gladii) – legionärernas standardsvärd kallades gladius. Det var kort och
menat att mer sticka samt stöta än att hugga.
Haruspex (plural: haruspices) – var en man som var tränad att se efter omen i offrade djurs,
speciellt får och fjäderfän, lever.
10
Hastae (plural: hasta)infanterister tillhörande triarii var beväpnade med detta långa
stötspjut, som främst var ämnat att bekämpa anstormande kavalleri. Spjutet var cirka 6,5 fot,
vilket motsvarar cirka 2 meter.
Hastati (singular: hastatus) - var de män som var yngst i den romerska legionen och med det
saknade såväl erfarenhet som rutin. Om inga velites fanns i legionen var det hastati som stod i
främsta ledet under regelrätta slag.
Hastile (plural: hastilia) – se optio.
Idus, Kalandae och Nonae – likt alla kalendrar hör även den romerska nära ihop med
religionen. Varje månad var indelad i tre perioder – kalandae, nonae samt idus – och dessa
korresponderade relativt väl med nymåne, fullmåne, och halvmåne. Romarna räknande inte
månadernas dagar i ordningsföljd som vi, utan angav deras positioner i förhållande till dessa
tre huvuddagarna. Kalandae var den första dagen i månaden, nonae var den femte eller sjunde
och idus den trettonde eller femtonde. Aktuellt datum fick man fram genom att räkna
baklänges från dessa tre dagar.
Ientaculum (plural: ientacula) – en vanlig måltidsordning för invånarna i Rom var att äta tre
gånger om dagen, varav ientaculum var det första målet, frukostmålet. Detta följdes av
prandium, ett lätt lunchmål, och cena, middag. I armén åt man oftast bara två gånger om
dagen, på morgonen och på kvällen.
Incipiente (plural: incipientes) – var det många rekryter och nyanlända inom armén kallades
av veteranerna. Ordet hade en retsam och negativ prägel och användes till dess att de ansågs
ha anskaffat sig tillräckligt med erfarenhet eller utfört något extraordinärt.